KJUSA ɟɯ3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. KJUS, r. l. f.
Ordformer
(tius 1712. kjusa 1823 osv. tiusa 1712)
Etymologi
[sv. dial. kjusa, kjösa; jfr sv. dial. kjus, hörn av säck, isl. kjóss, öppning vari ngt kan gömmas, vik, nor. dial. kjos, smal vik, liten skog m. m.; s-avledn. till germ. roten k(e)u-, ieur. g(e)u-, vara välvd (konvext l. konkavt), vartill med l-avledn. t. ex. KULA, KYL; jfr äv. KOTA, KULLE, KUSE, KUTA, KÖSA]
(numera nästan bl. i vitter stil) liten, trång dal mellan höga bärg, dalkjusa; stundom allmännare: dal, däld. Spegel 520(1712). En tvär brant, som nedanföre visade en lång och smal dalränna, en kjusa. Almqvist TreFr. 1: 56(1842). En trång kjusa i ett alplandskap, genom hvilket en smal stig för. Rydberg 9: 344(1894). Med en yppig vegetation i de smala kjusorna. VFl. 1914, s. 86. Att solen ler och göken gal / i gyllne vivors kjusa. Malm BarHim. 17(1930). — jfr DAL-,SKOGS-KJUSA.
SAOB
