SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLAG, n. (Visb., Börk), äv. f. l. m. (Leyoncrona Vitt. 149 (c. 1685)).
Etymologi
[jfr ä. dan. o. holl. klag; vbalsbst. till KLAGA, v.]
(†)
1) motsv. KLAGA, v. 1: klagan; äv. övergående i bet.: sorg, bekymmer. Sigfridi E 2 a (1619). Mitt daghligh brödh är sorg och klagh. Ps. 1626, s. 462; jfr Ps. 1695, 384: 10. Iagh hördhe it så ÿnkeligt klagh. Visb. 3: 203 (1651). Scherping Cober 1: 284 (1734).
2) motsv. KLAGA, v. 3: klagande; klagomål, anklagelse. Ther the moot migh framställa theras klagh / I Konungens Hoff på then Herredagh. Fosz 55 (1621). Börk Darius 520 (1688).
Spoiler title