KLAK kla4k, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. klak(er), skör, spröd, böjlig, svag, maktlös, frodig, fet; sannol. vbaladj. till ett urgerm. klakan, ljuda, smälla (se KLAKA, v.2); besläktat med fsv. klöker, sv. dial. klök, svag, frodig (jfr isl. kløkkr, nor. kløkk, mjuk, späd); jfr KLÅK, samt KLÄCKA, spritta till]
1) [eg.: som brister med en smäll] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skör, bräcklig; svag; klen; kraftlös, matt. Spegel (1712). Annandagens morgon hade Eljena känt sig så klak i benen, att ... Björkman Gård. 67 (1918). Fatab. 1928, s. 39.
