KLAVIKEL klavik4el, r. l. m.; best. -n; pl. -klar040 (LbInternMed.).
Etymologi
[jfr eng. clavicle, fr. clavicule, av mlat. clavicula, nyckelben, av lat. clavicula, liten nyckel, diminutivavledn. till clavis (se KLAV, sbst.1). Namnet uppkommet på grund av ifrågavarande bens likhet med en nyckel av äldre typ, ett slags klinka (se APhilScand. 6: 176 (1931))]
Avledn.: KLAVIKULÄR, adj. [jfr fr. claviculaire] anat. som har avseende på l. sammanhänger med o. d. nyckelben(en); särsk. i uttr. klavikulär andning, om sådan andning vid vilken nyckelbenen lyftas uppåt av halsmusklerna, nyckelbensandning. Henningsson Välläsn. 5 (1907). 2NF 28: 39 (1918).
