Etymologi
[jfr d. klingklang, t. klingklang, eng. clink-clank, cling-clang; till stammen i KLINGA, v.; jfr uttr. kling, klang (se KLING I, II), ävensom KLINGKLING]
1) förhållandet att ngt klingar; klang; stundom: klinkande (på piano). Schultze Ordb. 2309 (c. 1755). Får Hon guldets klingklang höra; / Då spetsar Hon sitt Länsmans-öra. Wadman Saml. 2: 157 (1835). Triangelns klingklang användes, såväl piano som forte, uti lekande melodier. Bauck 1Musikl. 2: 274 (1871). Sluta med det där klingklanget! Ni ska väl inte spela klavér hela dan! Blomberg Bab. 33 (1928). — särsk. bildl., om ståtlig l. vacker, men ytlig l. innehållsfattig poesi, granna l. klingande fraser l. rim o. d.; jfr KLINGA, v. 2 c γ. Polyfem I. 8: 2 (1810). Så har .. (Petrarca), fastän emot sin vilja, angifvit tonen till allt det tomma klingklang, som sedermera icke sällan förstört äfven de vackraste gåfvor. Rydqvist i 2SAH 12: 342 (1827). Den svaga svenska lyriken är klingklang och vackert väder. ABrunius hos Asplund o. Silfverstolpe Vers 1: 10 (1922).
-POESI. (-klang- 1857 osv. -klangs- 1865—1876) Tomtebiss. 1857, nr 5, s. 4. Wrangel Dikten 157 (1912).
B: KLINGKLANGS-POESI, se A.
