KLUNIACENSER klun1iasän4ser l. klɯ1-, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet cl-. kluni- (cl-) c. 1616 osv. kluny- 1934)
Etymologi
[av t. kluniazenser; jfr eng. clunicensian, ävensom eng. cluniac, clunist, ä. fr. cluniste; bildat till Cluniacum, det mlat. namnet på staden Cluny i Frankrike]
kyrkohist. munk tillhörande kluniacenserkongregationen; i pl. best. företrädesvis ss. namn på ifrågavarande kongregation. Messenius Christm. 233(c. 1616). Jansson FornsvLeg. 9(1934).
Ssgr (kyrkohist.): KLUNIACENS- l. KLUNIACENSER-KLOSTER. till kluniacenserkongregationen hörande l. efter dess mönster upprättat kloster. Reuterdahl SKH 1: 497(1838). —
-KONGREGATION(EN). från klostret Cluny härstammande, av abboten Hugo av Cluny († 1109) organiserad, intill slutet av 1700-talet existerande reformkongregation av benediktinerorden. NF 3: 436(1879). 3NF 4: 1179(1925). —
