[jfr d. knak, interj., t. knack, interj.; i ljudhärmande syfte bildat till KNACKA]
interj. för härmande av knackande l. knakande ljud; äv. i substantivisk anv. Weste(1807; senare egenhändigt tillägg). Atterbom SDikt. 1: 9(1811, 1837). Vips, var pojken tillreds, fattade yxan, och knack! högg han hufvudet af .. (jättekvinnan). SvFolks. 468(1849). Siwertz JoDr. 386(1928; i bild). Knack, sade det i kakelugnen, det var en kastanj, som sprack. Östergren(1930).
