KNIPA, kni3pa2, sbst.4, r. (l. f.); best. -an; pl. (mindre br.) -or.
Etymologi
[liksom d. knibe sannol. efter mnt. knīpe, avledn. av knīpen, knipa (i bildl. bem.; jfr KNIPA, v. 2 a, f)]
1) (i sht vard.) trångmål, svårighet; svår l. farlig belägenhet; ”klämma”; särsk. i fråga om ekonomiska svårigheter. Vara, komma, råka, sätta ngn i knipa, i sht förr äv. i knipan. Vara i knipa för pängar. (Lyckas) draga sig ur knipan. Rudbeckius KonReg. 240 (1615). (Ockrare) lystra efter hvem, som är i knipan och måste ha penningar. Dalin Arg. 1: 314 (1733, 1754). Han talar ständigt om betryck och knipor. Runeberg 6: 92 (1862). Bræsig, hur ska du nu bete dig? Nu har du råkat i en vacker knipa! Backman Reuter Bræsig 31 (1872). Jag är i knipa för min hyra. Fröding Brev 243 (1895). Det var minsann inte din förtjänst, att jag lyckades komma ur den avskyvärda knipa som du satt mig i! Alkman Murasaki Genj. 80 (1928). — jfr EXAMENS-, PÄNNING-KNIPA.
2) (tillf., skämts.) trängsel. Aj, aj! var stilla och trängs inte så, / det var en förfärliger knipa. Blanche DödFadd. 27 (1850).
SAOB
