KNIPPA knip3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. KNIPP, sbst.3, r. l. f.
Ordformer
(knipp 1784. knippa 1773 osv.)
Etymologi
[sv. dial. knippa, backe, av snö förorsakad ojämnhet på vinterväg; besläktat med sv. dial. knip, bärgklint samt KNIPA, sbst.2]
1) (†) väg (som plöjts l. gm körning uppstått) genom djup snö. Sahlstedt(1773). Dähnert(1784).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fördjupning, hålighet, svacka i en väg. Uti knipporna dunka och slå de (dvs. ett visst slags slädar) högst uppskakande. Schröder MinnSkog. 36(1888). HbSkogstekn. 254(1922).
Avledn.: KNIPPIG, adj. (-ug) (†) till 2; om väg: gropig. Lenæus Delsbo 190(1736, 1764). Dähnert(1784).
