KOFFART, sbst.1, l. KOFART, sbst.1
Ordformer
(koffartt 1544. ko(o)fart(t) 1534 (: kofartskip)—1599 (: kofartz skepp). kopfart 1530)
Etymologi
[av mnt. kopvart, f., l. mnl. coopvaert, f., handelsresa, ssg av mnt. kōp resp. mnl. coop, köp (se KÖP), samt mnt. o. mnl. vart, färd (se FART)]
(†) handelssjöfart; i uttr. löpa (på) koffart, gå i handelssjöfart, utgjord på koffart, utskickad till handelssjöfart. SDS 1903, nr 85, s. 2 (1530). (Låta ett fartyg) löpe påå koffartt emellen thenn Tydske szijdenn och (Kalmar). G1R 16: 575 (1544). Därs. 29: 239 (1559).
Ssg (†): A: KOFFART-SKEPP, se B.
