KOMIK kωmi4k, r. l. m. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. komik; av fr. comique, substantivering av adj. comique (se KOMISK)]
konstform som ger uttryck åt l. särsk. framhäver det komiska l. löjliga (o. som i sht ger prägel åt l. framträder ss. grundprincip i komedien); komisk framställning l. stil; komisk konst; särsk. i uttr. den högre, lägre komiken, den finare resp. burleskare komiska konsten; äv. allmännare, om ngt lustigt l. löjligt; skämt, löjlighet, lustighet; jfr KOMISKHET. Leopold 5: 31 (1801). Friare och lyckligare än i tragedien, rörde Fransmännen sig inom komikens område. Bagge Wendt 227 (1835). Komiken (i Ariostos lustspel) uppbäres af tjänstefolket, och denna är grofkornig samt består ofta af råa vitsar. VLitt. 3: 253 (1902). Ett par sneda ögonbryn gav det eljes något allvarliga och tunga ansiktet ett drag av komik. Krusenstjerna TonySLär. 28 (1926). SvD(A) 1933, nr 291, s. 8. — jfr OPERA-, SITUATIONS-KOMIK. — särsk. (i teaterspråk, numera föga br.) i uttr. gå i komiken, ägna sig åt den komiska genren. Hedberg 4År 51 (1857). Hellander Teat. 18 (1898).
SAOB
