[jfr eng. commandment; av fr. commandement, vbalsbst. till commander (se KOMMENDERA)]
(†)
1) handling(en) att befalla l. giva order; befallning (ofta gm kommandoord), order; jfr KOMMANDO 1, KOMMENDERA II 2. At i menen contrariæ (dvs. motsatta) commendementer ske. Gustaf II Adolf 508(1625). När een Soldat något Commendement hafwer fullgiordt och förrättat. Söderman ExBook 54(1679).
2) styrelse, ledning; chefskap; befäl; maktbefogenhet; bestämmanderätt; möjl. äv. om område inom vilket ngn utövar högsta makten; jfr KOMMANDO 2, KOMMENDERA II 3. OxBr. 1: 42(1614). Fulmacht för Otto Grothusen att hafua Commendamentet öfuer thet folck, som Hans Munck hafuer vthi Kexholms Lähn. SUFinlH 5: 41(1615). J beswähre ider också vtöfwer Hans Wirthenbärger och Fougden på Nyislott, att de icke achte edert Commendamente. Därs. 364(1618). Stiernman Com. 1: 973(1629). Ändogh de Räfvelske ähre uthanom mitt commandement, lijkväll hafve de haft sin uttskijckede hoss migh uthi Ingermanland. OxBr. 10: 312(1631). RP 5: 172(1635).
