KONTRASTERA kon1traste4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (Björkman(1889), Östergren(1930)).
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. kontrastieren, eng. contrast, v.; av fr. contraster, avledn. av contraste (se KONTRAST)]
1) (i vitter stil) tr.: ställa (ngt) i motsats l. kontrast (till ngt annat); ställa (olika saker) i motsats l. kontrast till varandra; äv.: bilda (utgöra) en motsats l. kontrast till (ngt); särsk. i uttr. kontrastera ngt med l. (e)mot ngt; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare: kontrast. Lyceum I. 1: 51(1810). Denna nyvaknade känsla (hos Faust) kontrasteras af Wagner, som .. djupt föraktar den olärda hopens enfaldiga nöjen. Claëson 2: 297(1853). I Tegnérs dikt Vintern fanns ursprungligen en strof, där han på samma sätt som i Skidbladner kontrasterade den trista verkligheten med sångens ideala värld. ANilsson(1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 79. Kihlman SvNutidsdFinl. 15 (1928: kontrastering).
2) intr.: bilda en motsats l. kontrast (till ngt); utgöra kontraster (till varandra); (starkt) bryta av l. sticka av (mot ngt l. varandra); i p. pr. äv. i adjektivisk anv. Kontrastera med l. (e)mot ngt. MoB 5: 214(1784). Hennes sköna, rodnande ansigte antog ett stelt, högdraget uttryck, sällsamt kontrasterande mot det glada leende, som nyss förut .. upplifvat hennes drag. Braun Calle 153(1843). SvD(A) 1933, nr 54, s. 9.
