SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KORINTISK kωrin4tisk, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet c(h)o-, -th-)
Etymologi
[jfr t. korinthisch; till stadsnamnet KORINT (se KORINT). — Jfr KORINTISERANDE]
som tillhör l. härstammar från l. har avseende på l. är utmärkande för l. står i samband med Korint (l. dess befolkning). Korintiska näset. Korintiska viken. Möller (1745; under corinthien). Nilsson ArkeolUppt. 85 (1933). — särsk.
a) konst. i fråga om den byggnadsstil som under 300-talet f. Kr. utbildades i Korint o. som liknar den joniska, från vilken den skiljer sig huvudsakligen gm sitt kapitäl, som utgöres av en korgformig stomme, rikt smyckad med bladvärk, blommor, palmetter, voluter o. d. Korintisk stil. En korintisk kolonn. Ett korintiskt kapitäl. Den korintiska kolonnordningen. HB 2: 228 (1588: Cornitisk, felaktigt för corintisk). König Mec. 78 (1752). Hahr NordeurRenässArkit. 41 (1927).
b) [jfr t. korinthisches erz, eng. corinthian brass; efter lat. æs Corinthium] (i fråga om ä. förh.) i uttr. korintisk metall l. koppar, benämning på viss bronslegering, vari ädla metaller ingingo o. som bl. a. framställdes i Korint o. under romersk tid användes till statyer o. prydnadsföremål. Rinman 1: 403 (1788). Ekbohrn (1904).
c) (enst., †) i uttr. korintiskt bär, korint. BrölBesw. 460 (c. 1670; i hskr. C).
Spoiler title
Spoiler content