SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KORONA korå3na2 l. 040, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(äv. skrivet cor-)
Etymologi
[av lat. corona, krans, kranslist, gesims, av gr. κορώνη, ngt böjt l. krökt, ring, krans, besläktat med lat. curvus (se KURVA). — Jfr KARNIS, KORNISCH, KOROLLARIUM, KRONA]
ljusfenomen som i form av en krans l. krets uppträder på himlavalvet (i sht omkring himlakropp); äv. i överförd anv. o. mer l. mindre oeg. l. bildl. (se d o. e).
a) astr. den ljusa, pärlemorskiftande strålkrans som under total solförmörkelse synes omsluta den mörka månskivan (o. som utgör det yttersta skiktet i solens atmosfär). Lindhagen Astr. 453 (1860). Bergstrand Astr. 103 (1925).
b) meteor. färgad ring l. krans omkring solen l. månen (l. annan himlakropp). NF 3: 569 (1879). Carell o. Edelstam 50 (1916). Månen var .. på kvällen omgiven av en ovanligt praktfull brunröd krans eller s. k. korona. SvD(A) 1934, nr 257, s. 22.
c) astr. norrskenskrona. Arrhenius Värld. 104 (1906). Hedin TalUngdemokr. 34 (1914).
d) fys. i överförd anv.: lysande joniseringsområde som till följd av urladdningar uppstår kring ledningar med mycket högspänd ström; äv. om ifrågavarande urladdningsfenomen. 2NF 31: 46 (1920). BonnierKL 12: 220 (1928).
e) mer l. mindre oeg. l. bildl.: ljuskrets, strålkrets. Klippösilhuetterna .. (få) en flimrande korona i pärlgrått och guld. Frosterus Jord. 116 (1930).
Ssgr (i fackspr.): (a, b, d) KORONA-FENOMEN.
(d) -FÖRLUST. fys. energiförlust gm koronafenomenet. 2NF 31: 46 (1920).
(a) -STRÅLE. astr. i sht i pl.
Spoiler title
Spoiler content