[jfr d. kortvillig; av nt. kortwilig (jfr mnt. kortwilich, kortvarig) resp. t. kurzweilig; avledn. av kortewile resp. kurzweil (se KORTVILL, sbst.)]
(†) lustig, rolig, nöjsam, skämtsam. Schroderus Dress. 260(1610). Vthi snack och taal såsom och eliest ganska skämptachtigh och kortwijligh. Dens. HoffWäck. 77(1616). Kortwiliugt skempt snaak och tijdhfördrijff. Bullernæsius Lögn. 22(1619). Om tu något kortwilligt blandar i talet, lät thet wara skämt, oc icke spee. Schroderus Comenius 916(1639). Ahnfelt StudM 2: 55(1857). — Anm. Ordet har stundom gm missuppfattning användts i bet.: kort, snäv (jfr KORT, adj. 5). (Betjänten) kom nu upp med en kortvillig befallning från Majoren, att (osv.). Knorring Ståndsp. 1: 84(1838). Carl XII misstyckte de mångfaldiga svordomarne, och kortvillig och som alltid fåordig .. sade han endast: Låt bli svärjandet. Wingård Minn. 11: 62(1849).
Avledn.: KORTVILLIGHET, r. l. f. (†) skämtsamhet; särsk. konkretare: tidsfördriv, förlustelse; skämt; jfr KORTVILL, sbst.Sigfridi b 3 b(1619). Wij .. wore glade, med dansande och annen korttwilligheett. Brahe Tideb. 136(1620). Ahnfelt StudM 1: 279(1857). särsk. i uttr. med l. på kortvillighet, på skämt. EkenäsDomb. 1: 234(1658). Hwadh som kan wara på kortwilligheet aff Gästgiffuaren swarat. HärnösDP 1661, s. 9.
