SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KRASSLA kras3la2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(krasl- 16151872. krassl- 1625 osv. kratzl- 1621c. 1635)
Etymologi
[sv. dial. krassla; jfr nor. krasla; trol. besläktat med fht. kresan, krypa. — Jfr KRASSLIG, KRASSLING]
(vard., numera föga br.)
1) arbeta trögt o. med svårighet; ”klåpa”, fuska; dra sig fram med svårighet; jfr HÄNGLA, v. 2. Schroderus Casm. 460 (1615). Krassla med bi-näringar. AdP 1789, s. 166. Det är orimligt att vid 40 års ålder börja krassla med en alldeles obekant vettenskap. Tegnér (WB) 4: 315 (1823). JGRichert (1835) hos Warburg Richert 2: 111.
2) refl.: med svårighet förflytta sig (till en plats); ”knalla sig” (till en plats). Iag krasslade mig ändteligen dit. Serenius Ddd 3 a (1734). (Karlen fick brännvin) och blef snart så pass bättre, så han kunde krassla sig hem till kvarteret. Bondeson MVK 30 (1900, 1903).
3) icke vara riktigt kry, vara krasslig; om hälsa: vara klen; jfr HÄNGLA, v. 3. Weste (1807; med hänv. till hängla). Min helsa fortfar att krassla. 3SAH XXXVIII. 2: 48 (1851). Barnen krasslade ju litet emellanåt. Hedenstierna Jönsson 73 (1894). Malmberg Höstd. 110 (1907).
Särsk. förb.: KRASSLA FRAM. (†) till 1: nödtorftigt dra sig fram, ”krassla sig fram”. OxBr. 5: 175 (1622).
KRASSLA IHOP. (†) till 1: sätta ihop (ngt) gm dåligt arbete, klåpa ihop, fuska ihop. Brauner Bosk. 108 (1756).
KRASSLA SIG FRAM10 0 4. (vard., numera föga br.) till 1 o. 3: nödtorftigt dra sig fram l. ”klara sig”, ”hangla sig fram”; dra sig fram med sjukdom l. en sjuk kropp. Serenius Ddd 3 a (1734). Jag har hopp att krassla mig fram, utan att behöfva falla i händerna på Bokhandlare och andra judiska Litteraturspeculanter. Tegnér (WB) 4: 202 (1822). Auerbach (1911).
KRASSLA SIG IGENOM. (†) till 1: dra sig fram l. klara sig igenom svårigheterna. Holm NSv. 105 (i handl. fr. 1700).
Avledn.: KRASSELAKTIG, adj. (†) till 3: sjuklig, svag. Sylvius Mornay 181 (1674).
KRASSLARE, m.||ig.
1) (vard., numera föga br.) till 1 (o. 2): person som arbetar trögt o. med svårighet l. som har svårt att dra sig fram, stackare, ynkrygg, krake; fuskare, klåpare; äv. användt ss. okvädinsord. OAndreæ Upp. Qq 1 b (1621). Jag gifuer eder krasslare her i stadenn alle samptlige alledetusan etc. VRP 1625, s. 179. Kraslare och bönhasar. Polhem Invent. 45 (1729). Cannelin (1921). jfr (†): (Sv.) Kratzlare. (t.) Landbetrieger. Schroderus Dict. 46 (c. 1635).
2) (†) till 3: sjukling. Lind (1749). CAEhrensvärd Brev 2: 386 (1800). Auerbach (1911).
KRASSLERI, n. (†) till 1: trögt o. dåligt arbete, fusk. Björnståhl Resa 3: 102 (1778).
KRASSLIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content