publicerad: 1938
KRING, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2781):
KRING-GIVA, v., l. -GE, -givning (Dalin (1852)). (ikring- 1770. kring- 1626 osv. omkring- 1802—1834) [fsv. umkringgiva, omgiva, omringa, kringvärva]
1) till I 1.
a) i uttr. kringgiva (ngt) med (ngt), omgiva (ngt) med (ngt); äv. bildl.; numera föga br. utom (i sht i skriftspr.) refl. i bildl. anv. Thesz förvthan at thenne Stadhen .. aff Bergen .. är befäst, är han och medh een fast .. Muur kringgifwin. Schroderus Liv. 636 (1626). Den semitiska mystik, som han sökte kringge sig med. Serner 1002Natt. 122 (1923).
b) (numera knappast br.) befinna sig rundt omkring (ngn l. ngt); äv. bildl. Konungen hade medh sigh stoort medhföllie, bådhe vthaff sine Wänner och Drabanter the honom kringgofwo. Schroderus Liv. 805 (1626). Den glans, som kringger fädrens banor. Lovén Cam. 270 (1852). Jäg. 1897, 2: 50.
2) (numera knappast br.) till II 5 b: giva l. utdela (ngt) åt (alla) de olika personerna i ett sällskap. TrenchierB 14 (1696). Vid hela bordet man fullskänckte glas kringgifver. Düben Boileau Sat. 19 (1722). Dalin (1852). —
(I 1) -GJUTA, v. (kring- c. 1730 osv. omkring- 1640—1876) [fsv. umkringgiuta] gjuta (ngt) omkring (ngt annat); vanl. i förb. med prep. med: gm gjutning förse (ngt) med (en omfattning av ngt); ofta (i sht i vitter stil) oeg. o. bildl. Linc. N 5 b (1640). Sandstenshällar, som äro kringgjutna med bly. Brunius Metr. 507 (1854). Så har skalden .. kringgjutit lantmannens strävsamma värv .. med ett skimmer av poesi. Grimberg VärldH 4: 312 (1930). —
(I 1) -GLÄNSA. (i sht i poesi) glänsa l. stråla rundt omkring (ngn l. ngt); i sht i pass. (särsk. i p. pf.). Den thron, där den evige Dundraren härskar, / .. kring-glänsad af tusende solar. Wallenberg (SVS) 1: 177 (1771). Johansson HomIl. 13: 801 (1848). —
(I 4 c (β), II 4 c (β)) -GRIPANDE, p. adj. (kring- 1818 osv. omkring- 1820—1853) som griper omkring sig, som sprider sig l. växer l. tilltager. En vidt kringgripande eld ej näring försakar. Adlerbeth Ov. 217 (1818). Den fruktansvärdt kringgripande språkskämningen (efter 30-åriga kriget). SvTidskr. 1873, s. 526. särsk. i förb. med refl.-pron. Strinnholm Hist. 3: 886 (1848). Det sig allt mera kringgripande begäret att vidga odlingsarbetet. Hildebrand Medelt. 1: 801 (1894). —
(II 1) -GRÄNSANDE, p. adj. (kring- 1694 osv. omkring- 1747—1820) (numera knappast br.) med pluralt huvudord: som gränsa intill (ngt) rundt omkring, angränsande (på alla sidor); förr äv.: kringboende. Drotningen (av Siebenbürgen) .. begärade .. undsätning af Keisar Solyman och de kringgräntsande Woiwåder. Dryselius Måne 126 (1694). I kringgräntsande socknar. Dahlberg Lefn. 92 (c. 1755; uppl. 1911). BtRiksdP 1891, I. 1: nr 63, s. 6. —
(I 1) -GRÄVA, förr äv. -GRAVA, v., -ning. (kring- 1693 osv. omkring- 1640) (med prägel av fackspr.) gräva rundt omkring (ngt); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. Linc. N 5 b (1640). Träd, som skola flyttas med frostklump kringgräfvas (i november). Abelin Frukt 247 (1902).
Spoiler title
Spoiler content