[fsv. kristinhet, motsv. d. kristenhed; av mnt. kristenheit (motsv. fsax. cristinhēd, fht. christanheit, mht. kristenheit, t. christenheit); avledn. av KRISTEN]
1) (†) kristendom (se d. o. 1). OPetri MenFall D 5 a(1526). (Albrekt av Mecklenburg) war then förste vthländzske konung som sedhan Christenheeten hijt kom, öffuer Swerige regeradhe. Dens. Kr. 154(c. 1540). VärmlNatLdP 21/11 1685. Nohrborg 825(c. 1765). — särsk. i uttr. uti kristenheten, under den kristna tiden; jfr KRISTENDOM 1 c.Schück VittA 1: 257(i handl. fr. 1666). Hafver ock äfven uti Christenheten här (dvs. i Vadsbro) en tid bortåt varit Oppunda Härads tings stad. Hallman Blacksta 36(1748).
2) sammanfattande, om alla kristna folk l. länder; i sht i sg. best.: den kristna världen, den kristna menigheten; jfr KRISTENDOM 2. I hela kristenheten. OPetri PEliæ a 1 b(1527). Gudh låter här sin Christenhet / Alt godt af nådh förfara. Ps. 1695, 195: 1. Framför mig stod den fulaste karl i hela kristenheten. Lindberg TeatM 324(1916). Böök Lejon 331(1935). — särsk. (†) om de kristna europeiska länderna (ss. ett territorium) i motsats till mohammedanismens länder (i sht Turkiet). Rålamb Resa 23(1658, 1679). Jag fick nu på ögnablecket veta, at et skepp går öfver til Christenheten (från Smyrna). Hasselquist Resa 574(1750). Loenbom Stenbock 3: 38(1760).
