KRYSOLIT kry1sωli4t l. krys1-, l. -so- l. -så-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet chrys-. chris- 1576—1650. krys- (chrys-) c. 1635 osv. — -li(j)t 1576 osv. -lyt 1650. — Anm. Ordet är tidigast anträffat under den lat. formen crisolitus. Upp. 21: 20 (NT 1526))
Etymologi
[jfr t. chrysolith, eng. chrysolite, fr. chrysolithe, lat. chrysolithus, av gr. χρυσόλιϑος, av χρυσός, guld (se KRYSO-), o. λίϑος, sten (jfr LITOGRAF m. fl.)]
miner. ss. ädelsten användt gulgrönt, genomskinligt, glasglänsande mineral av silikat av talkjord o. järnoxidul (en varietet av olivin), guldsten; äv. om enskilt stycke l. enskild kristall (ädelsten) av ifrågavarande mineral; äv. i uttr. orientalisk krysolit, om krysoberyll (använd ss. surrogat för krysolit). En Roos m[edh] Granater och Chrisoliter. SthmTb. 1577, s. 4 b (1576). Gulgrön Topas. Chrysolit. Cronstedt Min. 43 (1758). Krysoliter från Golkondas grufvor. Runeberg Dikt. 33 (1909). Orientalisk krysolit är en ljusgrön krysoberyll. SvUppslB (1933).
