SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KRÄNKA kräŋ3ka2, v.2 -er (pass. -es, äv. -s), -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING; -ARE.
Ordformer
(krän(c)ka (-e) 1541 osv. krän(c)kia (-æ-, -e-) 1523 (: förkrænkia)1723)
Etymologi
[jfr d. kvænke, nor. krenke, isl. krenkja; av mnt. krenken o. t. kränken; avledn. av KRANK, adj.]
1) (†) göra (ngn) sjuk l. svag; i sht om Gud: ”slå” l. hemsöka (ngn) med sjukdom; äv. i uttr. kränka ngn med sjukdom o. d. OPetri Hb. E 3 a (1529). Efter Gud en hoop aff wårt folk ther opå Slottett krenkt haffwer. G1R 17: 471 (1545). Medh siukdom kräncht. Stiernman Com. 1: 169 (1559). Gudh (haver) nådigst kränckt honom medh en häfftig Podagra. Thelaus AOluffson C 2 b (1659). Är han (dvs. bonden) ei til Pasz, och något honom kränker, / Styrker han sig hälst af rena kiällans flod. Frese PoëtSambl. 5 (1728).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande i religiöst spr.) pina, plåga; oroa, besvära; värka nedstämmande l. tryckande på (ngn l. ngns lynne o. d.); förr ngn gg äv. abs.; vanl. med saksubj.; icke alltid tydligt skilt från 3. Sorgh j hiertana krencker, men itt wenlighit ord fröghdar. Ordspr. 12: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: trycker det ned). (Jesus) helade .. een Qwinna, then Sathan hade vthi aderton Åhr så kränkt, at hon war krumpen. Schroderus Os. 1: 14 (1635). Mot alt det qval, som lynnet kränker, / Du (Bacchus) gaf oss drufvorna till tröst. Lenngren (SVS) 2: 60 (1790). Mången sorg mig kränker. Ps. 1819, 209: 4. När syndens minne hjärtat kränker, / Jag söker vid Guds hjärta ro. NPs. 1921, 583: 4.
3) (†) göra sorgsen, bedröva, smärta; äv. refl. o. i pass. med intr. bet.: gräma sig, sörja, bedrövas; icke alltid tydligt skilt från 2. Fosz 252 (1621; nt. orig. bedrôvet, Weigere: fortryder). Om tu får skadha på titt Godz, / Tigh kränk ey stort, war wäl til modz. Palmchron SundhSp. 240 (1642). Then Salig döde Fruen är (fast i kränkes) wäll. Lucidor (SVS) 298 (1673). Generalen Gr(eve) Lewenhaupts dödeliga frånfälle, som mig mäckta kräncker. KKD 6: 283 (1719). Lalin Arachne 23 (1750). Ihre (1769).
4) (†) skada; fördärva, förstöra; förvanska; omintetgöra, göra slut på. Han .. skulle krenckia sitt godha rychte. LPetri ChrPina b 8 a (1572); jfr 9. Vachta tigh vell för bölian blå / hun krencker titt ongha lif. Visb. 1: 103 (c. 1620). Slemt snack, kränker goda seeder. Grubb 731 (1665). Att läsa f .. i arf, lif .. som v, är .. en nödvändighet, om man ej vill kränka orden. Hof Anm. 39 (1760). Detta qval har all min sällhet kränkt. Kellgren 3: 13 (1792). Wirsén Dikt. 12 (1876).
5) (†) förleda; muta, besticka, ”köpa”. Dommarenar (skola) icke .. låta krenckia sigh medh Peningar. Schroderus Waldt 21 (1616). Mången Skönheet finnes här / Som med Skiäl dyrckwärdig är, / Lell mig ingen kräncker; / Dy Jag, lijk Sool-bloman Sigh / Effter Soolen wänder, migh / Til digh min Sol länker. Lucidor (SVS) 22 (c. 1670). Sylvius Curtius 233 (1682).
6) (numera med ngt arkaistisk anstrykning) hava samlag med l. lägra (kvinna, i sht mö) utanför äktenskapet; vanära; skända. 3Mos. 19: 20 (Bib. 1541). Ächtenskapet kan .. skilias, när någon förnimmer, sin Brud varit kränckt af en annan. Kyrkol. 16: 7 (1686). Kränkt under äktenskaps löfte. Weste FörslSAOB (1823). Unga kvinnor kränkas. Fröding Eftersk. 1: 15 (1888, 1910). Landtman SagBarnd. 154 (1917). — jfr KVINNO-, MÖ-KRÄNKNING.
7) (numera i allm. med ngt arkaistisk anstrykning) bryta mot, överträda (överenskommelse, löfte, lag, sed o. d.). G1R 4: 10 (1527). Ingen (skall) hafwa macht thenne gamble och loflige sed på något sätt byta, kränkia eller afläggia. KOF II. 2: 143 (c. 1655). Gud sitt löffte aldrig kräncker. Kolmodin Dufv. 179 (1734). Kränkning af samfundslagarne. Carlén Repr. 111 (1839). (Gustav Adolf ville) betaga kejsaren hvarje möjlighet att framställa honom som en kränkare af riksfreden. HT 1918, s. 97.
8) göra ingrepp l. intrång i, förgripa l. våldföra sig på (ngns rätt l. rättighet, privilegium, frihet o. d.). Fosz 297 (1621). Emedan jag edor Christeliga frihet ingalunda wil skrenckia eller krenckia. Swedberg Cat. b 5 b (1709). Hvarje aftal, som kränker annans rätt, är ogildt. Olivecrona MakGift. 240 (1859). Republiken (dvs. Frankrike) hade öfvermodigt kränkt Sveriges neutralitet. Tegnér Armfelt 2: 260 (1884). En absolut rättighet, hvilken är satt i fara eller redan blifvit kränkt. Kallenberg CivPr. 925 (1924). — jfr FOLKRÄTTS-, RÄTTS-KRÄNKNING.
9) nedsätta, skämma, sätta en fläck på (ngns heder, ära, namn o. goda rykte o. d.). Hoo boor i Förstligh Hoff, at honom hans goda rychte och ähro icke kränkt warder? Fosz 305 (1621). Förtal kränker ens goda namn. Schultze Ordb. 2424 (c. 1755). De (dvs. Beles söner) kränkt min ära. Tegnér (WB) 5: 39 (1825). Hallström Händ. 69 (1927).
10) förolämpa, skymfa, förnärma (ngn); såra (ngn l. ngns känslor o. d.); ofta i p. pr. med adjektivisk bet.: skymflig, förnärmande, sårande. Kränkande tillmälen. Så mången är then stolziungfru / iagh hafver med ordhen krengt. Visb. 1: 104 (c. 1620). Ju mer jag kränks, dess värre hånar han! Hagberg Shaksp. 7: 200 (1849). (Napoleon) började .. behandla Sverige på det mest kränkande sätt. Odhner Lb. 323 (1869). Det syntes .., att han var djupt kränkt. Siwertz Sel. 1: 61 (1920). Hellström Malmros 47 (1931).
Avledn.: KRÄNKELSE, r. l. f. (†) kränkande, kränkning. särsk.
1) till 1; konkretare: sjukdom. Wij dööm .. genom mångahanda förwanskelser och kränckelser. PJGothus Korss N 7 b (1588).
2) till 7. Med dessa vilkors iakttagande af Konungen förbindas undersåtarne till lydnad, med deras kränkelse och vanvårdande löses undersåtarnes plikt. Geijer SvFolkH 3: 294 (1836).
3) till 10; konkretare. Personliga kränkelser .. felades .. tyvärr! å ingendera sidan. Atterbom Siare 5: 43 (1849).
KRÄNKTHET, r. l. f. till 10: förhållande(t) att känna sig kränkt. Hallström Händ. 299 (1927).
Spoiler title
Spoiler content