SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1938  
KULL kul4, sbst.3, n., o. interj.; ss. sbst. best. -et; pl. =.
Etymologi
[till KULLA, v.2]
(i vissa trakter) i fråga om vissa lekar.
I. sbst.: lätt slag, ”kullande”. Tvenne kull äro tillräckliga för att ”gripa” en rymmare. Norman GossLek. 5 (1878).
II. interj., betecknande att ngn blivit ”kullad”. Auerbach (1911).
Spoiler title
Spoiler content