KVERULERA kve1rule4ra l. kver1-, l. -ɯl-, i Sveal. äv. -e3ra2, förr äv. KVERELERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(förr äv. q-. -erelera 1641—1698. -erulera 1641 osv.)
Etymologi
[jfr t. querulieren; i formen kverulera av mlat. querulari, till lat. querulus, böjd för att klaga l. jämra sig, till queri, klaga; i formen querelera av lat. querelari, klaga, till querela, klagan, till queri, klaga. — Jfr KVERELL, KVERULANS, KVERULANT]
klaga, anföra klagomål, uttrycka missnöje; numera bl. i inskränktare anv., dels: städse klaga l. bråka av ringa l. bl. inbillad anledning, uppträda ss. kverulant, dels (ngn gg): beklaga l. beskärma sig (över ngt); förr äv. refl.: beklaga sig (över ngn). RP 8: 456 (1641; refl.). (Överste) Cracou .. är een myter-karr, som altijd qverelerar och är aldrig content. Därs. 702. Gadelius Själsl. 3: 282 (1922). Vad Rydberg i dessa brev kverulerar över synes mest vara rena bagateller. NDA(A) 1936, nr 242, s. 8.
