KVISTIG kvis3tig2, adj.2 -are. adv. -T.
om sak, förhållande, fråga o. d.: svår (att komma till rätta med l. utreda l. avgöra), brydsam, besvärlig, kinkig; ngn gg äv. om person: svår att ha att göra med, ”knivig”. Kolmodin QvSp. 1: 452 (1732). I allmänhet är en äkta akademisk föreläsning någonting rätt — rätt qvistigt. Fahlcrantz 2: 42 (1825, 1864). Topelius Fält. 5: 46 (1867; om person). Det såg ut, som om den saken varit kvistig att afgöra. Alving FrkVästerv. 297 (1908). I kvistiga fall. Jönsson Gagnv. 189 (1910). En ganska kvistig arvshistoria. DN(A) 1932, nr 92, s. 1.
Avledn.: KVISTIGHET, sbst.2, r. l. f. äv. konkretare. SvTyHlex. (1851; med hänv. till kinkighet). Kvistigheter, som förekomma i mogenhetsskripta. PedT 1903, s. 77.
SAOB
