[fsv. kälta; sv. dial. kälta, kilta, småhosta, smågräla; iterativbildning till KALLA, v. — Jfr KÄLTRA]
(ngt vard.) upprepade ggr påminna (om ngt), ideligen bedja (om ngt); käxa, tjata; äv.: ideligen giva uttryck åt sitt missnöje (med ngt), gnata; äv. i absolut anv. Kälta (på, äv. med ngn) om ngt. Kälta efter, äv. på ngt, ideligen bedja om ngt. Kälta över ngt, gnata över ngt. (Fattiga änkor) som .. Consistorium med sitt kältande dageligen öf(ve)rlöpa. VDAkt. 1657, nr 326. Frun, som beständigt hörs kälta, / Emedan ej mjölken förslår! Braun Calle 48(1843). Om jag skall kälta derom i hundrade år, skall jag väl till slut få min vilja fram! Scholander 3: 251(1854). Att han tröttnat på att dagligdags springa och kälta på sina pengar. Almkvist Turgenjef 9: 65(1887). Topelius Sommarsjö 1: 32(1897). Att kälta däröver (dvs. över skogarnas skövling). Högberg Utböl. 1: 133(1912). Ett barn, som kältar efter en kaka. Siwertz Flan. 200(1914). Till sist tröttnade de att kälta med honom. Larsson i By StugFolk 86(1930). — särsk. (mera tillf.) i allmännare anv.: ideligen tala (om ngt), ”tjata”, ”tragga”. EWigström(1899) i Landsm. VIII. 3: 97. När man oupphörligt kältar om min ålder. Janson CostaN 2: 107(1910).
Särsk. förb.: KÄLTA EMOT. (†) (upprepade ggr) göra invändningar mot (ngn l. ngt). Verelius 102(1681). Spegel ÖPar. 46(1705).
SAOB
