SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LASE la3se2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (BoupptVäxjö 1746, osv.), ngn gg -or (Linné Skr. 5: 140 (1732), Andersson GrDram. 281 (1885, 1910)).
Etymologi
[sv. dial. lase; jfr d. las, i ä. dan. o. dan. dial. äv. lase, nor. lase, las, trasa; jfr äv. nor. dial. las, trasigt klädd person; möjl. av mnt. las, kilformig lapp, sidoform till mnt. lasche (se LASK)]
(i sht i södra Sv., bygdemålsfärgat)
1) avrivet l. avslitet stycke tyg, tyglapp, trasa; äv. i pl. med kollektiv bet.: trasor, lump(or). 3 .. Posar med diverse lasar mm. BoupptVäxjö 1837. Tag jord inom kyrkotröskeln ..; och då du hemkommit, svep jorden i en lase och lägg lasen .. i vatten, och låt barnet dricka af det vattnet. Wigström Folkd. 2: 398 (1881). Landsm. B 2: 21 (1908; i småländskt talspr.). — jfr LINNE-LASE. — särsk.
a) om endast till en del avslitet, men ännu fastsittande stycke av ett klädesplagg o. d. Den ene lasen slår den andre. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) bildl. Där blickar emot mig ett ljus / långt borta från min faders hus. / I dimmans gråslitna lase / jag höljer mig in. Hansson NVis. 8 (1907).
2) trasigt klädesplagg; äv. ss. nedsättande benämning på klädesplagg, ”trasa”; äv. i pl.: ”trasor”, ”paltor”. Lovén Folkl. 62 (i handl. fr. 1704). Linné Skr. 5: 140 (1732). Julstämn. 1911, s. 38.
Avledn.: LASIG, förr äv. LASOT, adj. (-ig 1760 osv. -ott 1640) (i sht i södra Sv., bygdemålsfärgat) till 1, 2: trasig.
1) om klädesplagg l. dräkt o. d. Mina kläder började se lasiga ut. Bondeson NAllmogBer. 13 (1888). Ossiannilsson Tidsdikt. 62 (1916). särsk. i överförd anv., om annat föremål än klädesplagg: söndrig. En gammal lasig båt. Ekebom Ubechel 8 (1760).
2) om person: som bär slitna o. trasiga kläder. Linc. Eee 6 b (1640). Ullman FlickÄra 69 (1909).
Spoiler title
Spoiler content