LEGISLATOR leg1isla3tor2 osv., m.; best. -n; pl. -er -latω4rer.
Etymologi
[jfr t. o. eng. legislator, ävensom fr. législateur; av det lat. uttr. legis lator, lagstiftare, till lex (gen. legis), lag, o. lator, vbalsbst. till ferre (se BÄRA, v.)]
(numera knappast br.) jur. lagstiftare. RARP 10: 191 (1668). De förnämste Legislatorer i Sverige. HSH 34: 151 (c. 1730). Ekbohrn (1868; äv. i den postuma uppl. 1904).
Avledn. (jur.): LEGISLATORISK, adj. [jfr t. legislatorisch] (fullt br.) legislativ. (Statshandböcker) innehålla .. (bl. a.) legislatoriska meddelanden. 2NF 26: 1084 (1917). —
