SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1940  
LINGVAL liŋva4l, stundom liŋgv-, adj. o. sbst. r. l. m.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr ofta (o. ännu ngn gg) -ngu-)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. lingual; av mlat. lingualis, adj., till lat. lingua, tunga (se LINGVIST)]
I. adj.
1) anat. som hänför sig till l. har samband med tungan. SkandTTandläk. 1887, s. 23. Det linguala tandköttet. LbKir. 1: 470 (1920).
2) (numera föga br.) språkv. om språkljud (konsonantljud): som artikuleras (företrädesvis) med tungan, tung-; jfr ALVEOLAR I, DENTAL I 2, KAKUMINAL I. Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 3. Noreen VS 1: 379 (1905). Hammar (1936).
II. (numera föga br.) språkv. sbst.; motsv. I 2: språkljud (konsonantljud) som artikuleras (företrädesvis) med tungan. 2SAH 1: Föret. 4 (1801). Hammar (1936).
Spoiler title
Spoiler content