SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1940  
LINKA liŋ3ka2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er SvOrds. A 8 b (1604); imper. sg. link Moræus Schonæus 464 (c. 1685)). vbalsbst. -ANDE, -NING (mindre br., Svalin Ordl. (1847)); jfr LINK.
Etymologi
[jfr d. linke, halta litet, nor. dial. linka, göra slängar l. knyckar med kroppen, driva fram o. tillbaka, shetl. link, gå hoppande l. haltande; avledn. av adj. motsv. ä. d. link, halt, av ett urgerm. hlenkaz (varav fi. lenko, bukt, böjning; buktig, svankryggad), buktig, krokig, vilket ligger till grund för feng. hlinc, kulle, brant; ordet betyder således eg.: gå som den som är krokig, skev i kroppen l. benen; i avljudsförhållande till stammen i LANKA, v., LUNKA, LYNKA, sbst., LÄNK. — Jfr KISSLINKA]
gå med vacklande gång; gå med en lätt haltande gång; halta (se HALTA, v.2 1) litet; äv. i utvidgad anv., om gång l. steg; jfr LANKA, v. SvOrds. A 8 b (1604). Jagh linkar och lunkar på både sijder. Brasck TyKr. F 3 a (1649). En person med ett styft ben, som gjorde att han linkade och gick på sned. Blanche Bild. 4: 30 (1865). (Hunden) kom .. lindrigt linkande på ena tassen. Hedin GmAs. 1: 296 (1898). (Han) tog tre linkande skutt uppför trappan. Bergman Mark. 282 (1919). — särsk. (†) bildl.: ”vackla” (i sin övertygelse l. dyl.). RP 2: 54 (1631). Därs. 12: 259 (1648).
Särsk. förb.: LINKA AV10 4. linka åstad. Sundbeck Elsa 154 (1897). Kolthoff DjurL 503 (1901; om ejder). —
LINKA BORT10 4. Topelius Fält. 2: 412 (1856). —
LINKA EFTER10 32, äv. 40. linkande bege sig i väg efter (ngn). Carlén Klein 100 (1838). jfr EFTERLINKA. —
LINKA FRAM10 4. äv. refl. Weste (1807). Kongo 1: 164 (1887; refl.). jfr FRAMLINKA. särsk. bildl.: (med svårighet) dra sig fram, ”hanka sig fram”. Fröding Stänk 30 (1896). —
LINKA IN10 4. Weste (1807). —
LINKA UT10 4. Weste (1807). —
LINKA ÅSTAD10 04. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
Ssg: LINK-FOTIG. (†) halt. Ekblad 59 (1764).
Spoiler title
Spoiler content