SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LOCK lok4, sbst.3, n.; best. -et.
Etymologi
[vbalsbst. till LOCKA, v.2]
1) motsv. LOCKA, v.2 1: lockande; lockelse(r). Med lock och pock, med goda ord o. med hotelser. Swedberg SabbRo 1653 (1689, 1712). Jag (kunde) hvarken med trug eller lock få henne till att säga England. Almqvist AmH 1: 85 (1840). (Han) dref .. med lock eller pock saken igenom. Annerstedt Rudbeck Bref cxiii (1899). (Modern) griper .. in med lock och list och förmår Herman att resa. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 411 (1915). — särsk. i överförd anv., om musikinstrument med lockande toner; i ssgn PIG-LOCK.
2) motsv. LOCKA, v.2 2, om lockning av djur; särsk. jäg. om lockning av villebråd (i sht fågel) gm härmning av dess locktoner l. gm lockfågel o. d.; äv. konkretare, om lockrop l. härmade locktoner. Skjuta för l. (mindre br.) på lock, skjuta för lockning. Fischerström Mäl. 166 (1785). Att skjuta Räfvar för lock. TJäg. 1832, s. 302. Sedan hundarna .. blifvit .. inöfvade att lyda lock. Hahr HbJäg. 55 (1865). (Vid orrjakt) brukade han skjuta på lock ibland. Benedictsson Eftersk. 84 (c. 1885). 2NF 16: 951 (1911). — jfr GRIS-, KO-LOCK.
3) motsv. LOCKA, v.2 2 b; äv. konkretare: lockton. 1Saml. 9: 317 (1777). En riptupp lät höra sitt skarpa, snarkande lock. Rosenius Himmelstr. 37 (1903). — jfr PARNINGS-LOCK.
Ssgr, se LOCKA, v.2 ssgr.
Spoiler title
Spoiler content