publicerad: 1941
LOSSNA los3na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(losn- (lå-) 1541—1788. lossn- (lå-) 1591 osv. lösn- 1650—1755. lössn- (-sz-) 1639—c. 1700)
Etymologi
[fsv. losna, lusna; jfr d. losne, isl. losna; eg. avledn. av p. pf. av ett urspr. st. vb. germ. leusan (som föreligger i got. fraliusan, förlora, o. d.; jfr got. fralusnan, gå förlorad); numera uppfattat ss. inkoativ till LÖS, LOSS o. LOSSA, v.1 — Jfr LOSSNA, sbst.]
I. intr.
1) om ngt varmed föremål o. d. hålles samman l. är fäst vid ngt annat, ss. knut, spänne, knäppe, band, boja, fogning o. d.: lösa sig, gå upp; jfr 3. Knuten har lossnat. Sahlstedt (1773); möjl. till 3. — särsk.
a) om fogning, limning o. d.; vanl. opers. l. med konstruktionsväxling, utan bestämd avgränsning frå 2; äv. mer l. mindre bildl. Limningen har lossnat. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Jernbalustraden .. numera så lossnad i fogningarne, att (osv.). Topelius Vint. I. 1: 226 (1859, 1880). Onaturliga koalitioner visa benägenhet att lossna i fogarna. SvD(A) 1931, nr 299, s. 4.
b) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl. (jfr a). Runeberg 4: 4 (1857). Sedan .. lossnade tungans band. Strindberg Skärk. 50 (1888).
2) om föremål o. d. som är fäst l. sitter fast vid ngt annat: upphöra att vara fäst vid ngt l. sitta fast o. d., lösa l. frigöra sig l. lösas (från sitt fäste), mista sitt fäste, bli lös; släppa l. förlora sitt tag, ”släppa”; komma loss; jfr 1 a, 3. Skinnet lossnar. Skosulan har lossnat. 2Mos. 28: 28 (Bib. 1541). It ankar losnade och föll i siön. Spegel Dagb. 3 (1680). Barkens lossnande ifrån veden om hösten. Agardh Bot. 2: 68 (1832). NIllT 1898, s. 412. — jfr BEN-LOSSNING. — särsk.
a) bärgv. i fråga om effekten vid lösbrytningsarbetet i gruva o. d.; äv opers. BlBergshV 18: 53 (1687). PT 1902, nr 157 A, s. 3. jfr BÄRG-LOSSNING.
b) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl. Spegel Pass. 137 (c. 1680). Från jorden lossnar själen, fast hon smärtsamt lossnar. Thomander 1: 129 (1829). särsk. (i Finl.): komma i väg; jfr LOSSA, v.1 I 2 b slutet. De aldrig lossnande gästerna. Söderhjelm Runebg 2: 20 (1906).
3) om knut l. band l. föremål som är fäst l. sitter fast vid ngt annat o. d.: lösa l. lösgöra sig l. lösgöras till viss del l. i viss grad (utan att helt gå upp l. fullständigt mista fästet); övergå till att vara mindre hårdt knuten l. spänd l. sitta mindre stadigt fast; slakna; börja bli lös l. sitta löst o. d.; stundom svårt att skilja från 1 o. 2. Knyt bandet lite hårdare, det har lossnat. Låset satt icke ordentligt fast, en skruv hade lossnat. BOlavi 185 b (1578). När ni flickor .. knutit til en lossnad bandros på hvarandra. Envallsson Frunt. 47 (1793). När en framtand började lossna, knöts därom en stark tråd, som man själf fick gå och rycka uti, till dess den föll ut. De Geer Minn. 1: 9 (1892). — särsk.
a) mer l. mindre bildl. Geijer SvFolkH 3: 239 (1836). Förbundet med Frankrike .. började lossna. 2SAH 34: 282 (1861).
b) i utvidgad l. oeg. anv., om grepp o. d.: ge med sig, slappna; äv. bildl. Siwertz JoDr. 65 (1928; bildl.).
4) (numera föga br.) om is l. isbelagd vattensamling: gå upp; jfr LOSSA, v.1 II 4. Johansson Noraskog 2: 330 (i handl. fr. 1590). Så snart Gudh will att isen losnar. Gustaf II Adolf 528 (1629). Roos Strejk. 38 (1892). — särsk. i utvidgad anv., om tjäle; äv. opers. Ekelund Mel. 73 (1902; opers.).
5) om slem som stockat sig o. d.: upplösas, börja flyta; äv. opers.; numera bl. tillf., med anslutning till 2. Alströmer Får. 54 (1727). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
6) (†) om organisation o. d.: upplösas; splittras, gå l. falla sönder; bryta samman. Verelius Gothr. 30 (1664). Fylkingen gick (vid anfallet) i sär och lossnade helt. Bååth EgilS 118 (1883).
II. (numera bl. tillf., vard.) tr.
1) = LOSSA, v.1 I 1 c; jfr 3. RARP V. 1: 294 (1654). särsk. (†) = LOSSA, v.1 I 1 c β. SthmTb. 27/2 1591.
3) = LOSSA, v.1 I 3; ofta svårt att skilja från 1 o. 2. Posten 1769, s. 1075. särsk. = LOSSA, v.1 I 3 b. Innan krabban hunnit lossna sitt förtviflade grepp omkring fienden. Lindqvist Dagsl. 3: 65 (1904).
Spoiler title
Spoiler content