SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUNS lun4s, sbst.1, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(luns 1685 osv. lunser, sg. (i bet. 2) 1739—1749. luntzer, sg. (i bet. 2) 1730. Se äv. under LUNSA, sbst.1 (se avledn.), o. LUNSA, v.)
Etymologi
[sv. dial. luns; jfr d. luns, klump, klumpig person, nor. dial. luns, stort stycke kött; möjl. av ett äldre lums; jfr nor. dial. lums, stor klumpig figur, besläktat med nor. dial. lumra, klumpa sig, levra sig]
1) (i vissa trakter) stort o. klumpigt stycke av ngt ämne, klump, kluns. Schultze Ordb. 2882 (c. 1755). En luns pomada. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Sundén (1886). — särsk.
a) (†) bärgv. klump l. stycke av järn. VetAH 1764, s. 116. Rinman Jernförädl. 105 (1772). jfr JÄRN-LUNS.
b) (†) om kilstöt. Rinman 1: 861 (1788).
c) (†) om hoptovad massa av garn. Carlström Spinnm. 6 (1832).
2) (vard.) bildl.: tjock l. klumpig l. trög l. ovig mansperson l. pojke; ofta i mera nedsättande bet.: tölpaktig l. tafatt mansperson, grobian, drummel, tölp. Ullenius Röthm. § 51 (1730). Ännu, ehuru stora lunsen, till min stora obelåtenhet undfägnades (jag) med barnvälling. Wingård Minn. 9: 53 (1848). En brutal luns, en riktig dumsnut. Högberg Frib. 66 (1910). Bergman LBrenn. 170 (1928). — jfr BOND-, DRÄNG-, POJKLUNS. — särsk.
a) oeg., om trögt l. klumpigt l. ovigt djur. Spegel GW 290 (1685; om fågelungar). De stora lunsarna (dvs. noshörningarna). Otter Officer 408 (1930).
b) (†) oeg., om viss fågel använd vid matlagning. HovförtärSthm 1688 A, s. 529.
Ssgr: (1 a) LUNS-JÄRN. (förr) bärgv. ämnesjärn som utsmiddes vid stångjärnshammare o. avhöggs i korta stumpar, varav sedan plåtar utsmiddes. Rinman Jernförädl. 105 (1772). Möller (1807). —
(1 b) -KABB l. -KABBE. (förr) bärgv. skaftet på en kilstöt. Rinman 1: 1024 (1788). —
(1 b) -REP. (förr) bärgv. rep vari kilstöt var upphängd. Rinman 1: 1024 (1788).
Avledn. (vard.): LUNSA, sbst.1, f. (luntza 1712—1739) till 2: tjock l. klumpig l. trög l. ovig kvinna l. flicka, ”rulta”. (Hon) är en Labbuger lunsa. Österling Ter. 2: 41 (1700). Fröding ESkr. 2: 141 (1893). jfr BOND-, FLICK-LUNSA. —
LUNSA, v., se d. o. —
LUNSAKTIG, adj. till 2: tölpaktig, drumlig.
Avledn.: lunsaktighet, r. l. f. Polyfem I. 10: 3 (1810). —
LUNSIG, adj.
1) till 1: klumpig; oformlig; kylsig; särsk. om klädesplagg o. d. 3SAH 13: 139 (1843). Ljungquist NDacke 117 (1927).
2) till 2, om person (l. djur): tung, ovig, trög; tölpaktig, drumlig; tafatt; äv. om handling l. beteende o. d. Serenius Nnn 2 b (1734). Bära sig dumt och lunsigt åt. Adlerbeth FörslSAOB (1798). SvD(A) 1934, nr 286, s. 9.
Avledn.: lunsighet, r. l. f.
Spoiler title
Spoiler content