LÅDING lå3diŋ2, förr äv. LÅDIG, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(-igh 1548. -ing 1595 osv. -ugh c. 1600)
Etymologi
[sv. dial. ladig, lading, lådig, låding; jfr fgutn. laþigs, om våren (eg. gen. sg. i adverbiell anv.); trol. sammanhörande med fbulg., ry. lěto, sommar, år. — Jfr LÅDISK]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt ngn gg i vitter stil) den av de fyra årstiderna som ligger mellan vintern o. sommaren, vår. Killing[ar] 36 Störtte i Lådingen. GripshR 1595, s. 37.Schultze Ordb. 2870(c. 1755). Hvem glimmar likt låding, som springer ur knopp? Karlfeldt FridLustg. 110(1901). Johansson SmedBrukspatr. 184(1933). — särsk. (†) i uttr. i låding, under innevarande l. nästkommande vår, i vår, till våren. DiplDal. 3: 74(1548).
Ssgr (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt ngn gg i vitter stil): LÅDINGS-FATTIG. (†) i uttr. höstrik och lådingsfattig, se under höstrik. —
-FRISK. (enst., i vitter stil) frisk som våren l. som om våren. De dolda källorna, de lådingsfriska, / du är dem hjärtenära, när du vill. Karlfeldt Hösth. 130(1927). —
-NATT. om vissa nätter i februari, vilkas väderlek i ä. tid troddes ha betydelse för väderleken under återstoden av året. IErici Colerus 1: 30(c. 1645). Lådings-Nätterna, d. = 15. 22 och 24 Febr. Broman Glys. 3: 12(c. 1730). Eneström Finv. 232(1910; om ä. förh.). —
SAOB
