SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LÄCK läk4, adj. oböjl. ((†) n. läckt Siöl. 1667, Skipm. 11, Törneros Bref 2: 28 (c. 1823); pl. läcka (-e) HH 20: 186 (c. 1585), Törneros Brev 1: 23 (1823; uppl. 1925)).
Ordformer
(leck 16121704. lek 1635. läch c. 15851587. läck 1620 osv. läk 1667)
Etymologi
[jfr d. læk; av nt. leck (t. leck, ä. t. lech) l. mnl. leck, holl. lek, feng. (h)lec, motsv. isl. lekr; besläktat med LACK, adj., LAKE, sbst.4 — Jfr LÄCK, sbst., LÄCKA, sbst. o. v., LÄCKIG]
som läcker; otät; nästan bl. i predikativ anv., ngn gg ss. attr. i sg. obest.; äv. i uttr. springa (äv. ) läck, springa resp. gå sönder o. bliva läck.
a) om vätske- l. gasbehållare, kärl (särsk. laggkärl), ämbar o. dyl. l. (mera tillf.) om hölje av annat slag: som läcker, som icke håller tätt, otät (så att vätska l. gas o. d. tränger ut l. in). Lind (1749). Om .. något fastage blir läck. ReglArméenFl. 1788, s. 17. De flesta lättare tältslagen .. blifva under ösregn läck efter någon timme. TurÅ 1892, s. 23. En tub, som springer läck. Lundberg Lok. 282 (1902). Någon af ringarna (på bilen är) läck. Nerén HbAut. 2: 162 (1912).
b) sjöt. om fartyg: otät så att vattnet tränger in, som tar in vatten. Skjuta ett fartyg läck. Springa l. gå, stundom äv. slå läck. HH 20: 186 (c. 1585). (Fartygen) sprungo läck. Loenbom Stenbock 3: 301 (i handl. fr. 1712). Ett läckt skepp. Törneros Bref 2: 28 (c. 1823). En gammal, läck och obrukbar fiskare-båt. Castrén Res. 1: 287 (1852). Det stora fartyget gick läck. SD 1899, nr 576, s. 4. Skutan slog läck. Hembygden(Hfors) 1910, s. 172.
c) (i sht ngt vard.) bildl.; särsk. i uttr. springa läck, gå sönder; falla ihop, ”gå upp i limningen”, få en kollaps. Emanuelsson Plut. 3: 425 (1843). På tre dagar hade jag ej ätit annat, än några bortkastade sillstjertar ... Jag sprang läck och blef sjuk. Topelius Fält. 4: 522 (1864). Någonting sprang läck i hjärnan på honom. Almqvist Comfort Routl. 113 (1913).
Ssgr (jfr LÄCKA, sbst. ssgr): LÄCK-SKJUTEN, p. adj. om fartyg: som blivit läck på grund av beskjutning. HFinlÖ 43 (1702). VFl. 1914, s. 126.
-SPRUNGEN, p. adj. (mindre br.) om fartyg: som sprungit läck. KrigVAT 1842, s. 18.
Spoiler title
Spoiler content