[sv. dial. lövjerska, löverska, löveska, löviska; avledn. av LÖVJA, v., l. LÖVJARE;formen löverska sannol. en sidoform uppkommen i anslutning till LÖV, sbst.1 (jfr 3 nedan), liksom den hos Hyltén-Cavallius Vär. 1: 310(1864) anträffade formen löviska (se GGranberg i Budk(Brage) 1932, s. 17 f.)]
1) (numera bl. ålderdomligt l. i kulturhistorisk skildring) kvinna som (yrkesmässigt) utövar trolldom; trollkvinna; besvärjerska; signerska. LPetri Kyrkiost. 71 b(1566). Förhördes thenn lefuierskenn Timbermans Barbro, och sade honn sigh Kunne månge läsninger. SthmTb. 10/10 1597. Swebilius Cat. 2: 6(1689). Väring Vint. 104(1927).
2) (†) övernaturligt, kvinnligt väsen, kvinnlig dämon o. d. Vardt tå ett mäkta stort öfverfall i tornet, med nattligt gisslande och fläktande samt blålågor och gastagny, såsom af löfjärskor och tomtegubbar. Runeberg ESkr. 1: 226(c. 1825). Almqvist Skälln. 66(1838). Onda andar, löfjerskor och slikt, drefvo nattetid sitt oväsen kring (run)-stenen. Rydberg Vap. 64(1891).
3) [anslutet till LÖV, sbst.1] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kvinnligt naturväsen som håller till i lundar, lövskog o. d. Löf-Trädens Rå (Löfjerskor). Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 601.Afzelius Sag. 2: 145(1840). Även hos oss möter föreställningen om den risk, som fällande av träd medför på grund av att lövjerskor o. a. varelser kunna förtörnas. FolklEtnSt. 3: 9(1922).
