MALPLACERAD mal1plase4rad, i Sveal. äv. -e3rad2 (jfr mallplasèra Dalin; se anm. nedan), p. adj.; n. o. adv. -at.
Etymologi
[jfr d. malplacere (användt nästan bl. i p. pf. ss. adj.); av fr. malplacé, av mal, illa (jfr MALIS), o. placé, p. pf. till placer (se PLACERA)]
som icke kommit på sin rätta plats; olämpligt anbragt l. använd; olämplig; ofta bildl. Somlige (blygas) nu för tiden intet .. vid, at ganska mal placeradt åberopa sig på både Guds, Naturlig och Allmän Lag. DA 1771, nr 231, s. 2. Malplaceradt skämt. Sundén (1887). Hon var den enda som icke såg malplacerad .. ut i denna fantastiska, bysantinska festsal. Siwertz JoDr. 240 (1928). Ett .. malplacerat sätt att söka lära fotgängare gångkultur. SvD(A) 1930, nr 201, s. 3. — Anm. Med bet. ”sätta (anbringa osv.) på orätt ställe” anföres verbet malplacera i vissa äldre ordböcker, ss. Andersson (1845, 1857), Dalin (1853), Dalin (1871). Ngn enstaka gg anträffas detta verb i bildl. anv. Det kom öfver honom ett medlidande .. med den fina folkpoesin, som malplacerades i värdshussalen. Tavaststjerna Inföd. 43 (1887). Hon malplacerade sitt medlidande. Dens. Marin 118 (1890).
