publicerad: 1943
MARTIN martäŋ4, r.; best. -en.
Etymologi
[efter namnet på martinprocessens uppfinnare, fransmannen P. Martin († 1915)]
metall. elliptiskt för: martinstål, martinmetall, martinmetod o. d. JernkA 1879, s. 371. De s. k. basiska metoderna, basisk bessemer och basisk martin. LfF 1911, s. 204. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 44. — jfr MALM-, SKROT-MARTIN m. fl.
-JÄRN. (martin- 1886 osv. martins- 1881) mjukt martinstål med låg kolhalt. BtRiksdP 1881, 5Hufvudtit. s. 19. —
-METALL. (martin- 1876 osv. martins- 1883) om järn- l. stålmetall framställd enl. martinmetoden. JernkA 1876, s. 201. —
-METOD(EN). den av fransmannen P. Martin omkring 1865 uppfunna metoden för framställning av stål l. smidbart järn gm färskning av tackjärn tillsammans med järn- l. stålskrot o. järnmalm i regenerativa flamugnar. NF (1886). Dædalus 1933, s. 60. jfr: Bessemer- och siemensmartin-metoderna. JernkA 1879, s. 371. —
-PROCESS(EN). färskningsprocess(en) vid tillvärkning av stål l. järn enl. martinmetoden. JernkA 1886, s. 296. —
-TACKJÄRN~02 l. ~20. kiselfattigt tackjärn som är särskilt lämpat för martinfärskning. JernkA 1900, Bih. s. 181. —
-UGN. (martin- 1871 osv. martins- 1883) regenerativ flamugn för martinfärskning. JernkA 1871, s. 258. —
-VÄRK, n. anläggning för martinfärskning. JernkA 1876, s. 201. Söderfors är jämte Schebo det enda uppländska bruk, som äger ett martinverk. Uppl. 2: 205 (1906).
B (†): MARTINS-JÄRN, -METALL, -UGN, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content