publicerad: 1944
MENTOR män3tor2 l. 40 (mä´nntårr Dalin), m.||(ig.); best. -n; pl. -er mäntω4rer l. men- (mindre br., Hallström G3 17 (1918), Hagberg VärldB 52 (1927)).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. mentor; av gr. Μέντωρ, namn på en förtrogen vän till Odysseus som bistod denne o. i synnerhet hans son Telemakhos med råd o. dåd]
person (man) som handleder en yngre l. oerfaren person; handledare; rådgivare; uppfostrare; förr äv.: informator; äv. bildl. Salvius TanckOec. (1738; i titeln; anfört ss. fingerat personnamn). Att unge Bror Carl mår vähl på sin resa och kommer öfverens med sin Mentor. Linné Bref I. 5: 233 (1775). Bergbom .. blef min andliga mentor i dramats värld. Ahrenberg Männ. 5: 271 (1910). SvRiksd. I. 6: 140 (1934; bildl.).
Ssgr: MENTORS-MIN, r. l. m. —
Avledn.: MENTORISK040, adj. (tillf.) som är utmärkande för en mentor. De mentoriska förmaningar, med hvilka du så rikligt undfägnade mig under vår läsning på graden. RevyLitFråg. 1885, s. 14. —
MENTORSKAP, n. förhållande(t) att vara mentor; värksamhet ss. mentor; äv.: handledning (se d. o. 2 b). Du tyckes hafva åtagit dig mentorskapet för (den yngste i familjen). Carlén Repr. 183 (1839). Hellström Malmros 148 (1931).
Spoiler title
Spoiler content