SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1944  
METUSALEM metɯ4salem l. -äm, l. 0302, m. (l. r.); best. (föga br.) -en; pl. (mera tillf.) -er (UNT 1931, nr 10933, s. 10, Östergren (1932)) l. -ar (Östergren (1932)).
Ordformer
(met(h)usala(h) 18801904. -salem 1807 osv.)
Etymologi
[jfr d. metusalem, t. o. eng. methusalem, methusalah, fr. mathusalem, mathusala; av hebr. methuschelah, egennamn, eg.: man beväpnad med pil l. spjut, resp. ombildning härav i anslutning till JERUSALEM]
eg. namn på en gammaltestamentlig man, som enl. 1Mos. 5: 27 skall ha levat i 969 år; bildl. (vard. l. skämts.) om mycket gammal individ (människa l. djur). Han är en riktig metusalem. Weste (1807; egennamn). Kanske var .. (korpen) verkligen en gammal enstöring, en Methusalem ibland sitt långlifvade slägte. Rydberg Ath. 85 (1859). Sköldpaddorna höra till djurens metusalemer. UNT 1931, nr 10933, s. 10.
Spoiler title
Spoiler content