MISO- mis1o- l. mi1-, l. -å- l. -ω-.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. miso-; av gr. μισο-, till μισεῖν, hata, förakta (jfr MISANTROP)]
i ssgr, för att beteckna hat till l. avsky för l. ovilja mot ngt.
Ssgr (i fackspr.): MISO-GYN -gy4n, sbst. m. o. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. -er. [av gr. μισογύνης, μισόγυνος]
I. sbst.: kvinnohatare. Andersson (1845, 1857). Kvinnans skål, ni förhärdade stofiler och misogyner! Smith KRanke 56 (1921).
II. adj.: som är kvinnohatare; som vittnar om l. ger uttryck åt kvinnohat. (Strindbergs) misogyna skildringar. GHT 1937, nr 110 B, s. 4. —
-GYNI -gyni4, r. l. f.; best. -en l. -n. [av gr. μισογύνεια] kvinnohat. Andersson (1845, 1857). 2NF (1912). —
-LOG, m.||ig. [av gr. μισόλογος] person som hyser hat till l. förakt för förnuftet l. vetenskapliga undersökningar; obskurant. Andersson (1857). Dalsjö Platon 2: 164 (1872). —
-LOGI, r. l. f. [av gr. μισολογία] hat till l. förakt för förnuftet l. vetenskapliga undersökningar; obskurantism. LittT 1797, s. 6. Ekbohrn (1904).
SAOB
