MODALITET mωd1alite4t l. mω1-, l. 01—, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. modalität, eng. modality, fr. modalité; av mlat. modalitas (gen. -ātis), till modalis (se MODAL)]
sätt på vilket ngt framträder l. finnes till; särsk.
1) log. om ett omdömes beskaffenhet med hänsyn till graden av visshet med vilken subjektet förbindes med predikatet. VStyckUplKantPhilos. 34 (1798). I hänsigt till Modaliteten indelar man omdömena uti problematiska, assertoriska och apodiktiska. Tuderus Kiesewetter Log. 49 (1806). NoK 8: 123 (1923).
3) (i fackspr.) om omständigheter l. villkor av visst slag som äro förknippade med ngt l. som modifiera innebörden av ngt. (Låne-)räntan kan .. ställa sig betydligt olika allt efter lånens olika modaliteter. EkonS 1: 410 (1894). Ett mera (utöver parternas yrkanden) kan utgöras af icke påyrkade för käranden fördelaktiga modaliteter. Kallenberg CivPr. 2: 26 (1927).
Ssgr: (1) MODALITETS-KATEGORI. log. om de aprioriska begrepp som kunna härledas ur omdömets modaliteter. VStyckUplKantPhilos. 38 (1798). —
(1) -SLUT. (†) log. sådant omedelbart slut vid vilket från ett givet omdöme ett annat härledes, vilket endast med avseende på modaliteten skiljer sig från det förra. Lindblom Log. 190 (1836). Rein Log. 39 (1882).
