publicerad: 1945
Ordformer
(mod- (-oo-) 1560 osv. måd- 1710)
Etymologi
[fsv. moþogher, häftig, bitter, modig, stolt, övermodig; jfr d. modig, modig, bedrövad, nedslagen, isl. móðugr, häftigt upprörd, got. mōdags, vred, fsax. mōdag, vred, upprörd (om havet), mnt. modich, modig, t. mutig, modig (jfr fht. muotigi, sinnesrörelse), feng. mōdig, upprörd, modig m. m. (eng. moody, nyckfull, förtretad, svårmodig); till MOD, sbst.1 I bet. 6 föreligger sannol. eg. en utvidgad form av MOD, adj.1 (jfr motsv. anv. i d.)]
1) (†) hetsig; obetänksam; jfr MOD, sbst.1 1. (Då man) modig drufvemust på murckna åmar tappar, / .. Så brister fatet snart, och vinet spilles vt. Kolmodin QvSp. 1: 476 (1732). Hasselroth Campe 284 (1794).
2) (†) högmodig, förmäten; övermodig; stolt; ogenerad; jfr MOD, sbst.1 2. OxBr. 5: 45 (1613). Modige, frodige, kåte Madusor. Stiernhielm Herc. 171 (1648, 1668). At hon är modig i sin Gång. Lucidor (SVS) 433 (1674). (Jag) kommer .. styfver och modig til Doctor Brunner, anhollande om Stipendio i Theologia. Swedberg Lefv. 31 (1729). Med et så modigt prål, som lastens smink plär vara, / Tro ej Du mig bedrar. Lidner (SVS) 1: 276 (1781).
3) (†) ivrig (att göra ngt); jfr MOD, sbst.1 5. Våre Professorer (i Åbo) äro nu modige at gifta sig. Porthan BrSamt. 1: 65 (1782).
4) (†) om djur, i sht häst: livlig, yster; jfr MOD, sbst.1 6 slutet. Är een Häst förmycket modig, at man kan honom intet skoo. IErici Colerus 2: 339 (c. 1645). Broman Glys. 3: 154 (c. 1730; om bockar). Runeberg 1: 323 (1841). — särsk. herald. om häst: som är i språng. Uggla Herald. 97 (1746). Schlegel o. Klingspor Herald. 54 (1874).
5) om person (l. ngns sinne o. d.) l. om djur: som har mod (se MOD, sbst.1 7); orädd, oförfärad, oförskräckt; tapper; djärv; äv. om ngns ord l. handlingar o. d.: som röjer mod. En modig handling. Ett modigt ingripande. Krijgsart. 1621, Ingress. När Höfwedzmannen är kiäck, så blijr och Soldaten moodigh. Grubb 794 (1665). Then som .. modigt Hierta haer. Lucidor (SVS) 247 (1672). En björn som modigt / kämpat för sitt lif. Tegnér (WB) 9: 187 (c. 1840). Ett modigt ord. Snoilsky 4: 73 (1887). Siwertz JoDr. 157 (1928). — jfr FULL-MODIG.
6) (†; se dock slutet) trött, matt; nedslagen; dyster; äv.: svårmodig. At han .. war reedo tröt och modigh aff thet arbetet. Svart Ähr. 66 (1560). I ögonen brann det modiga skenet / Mörkt som en sol i Hjelmarn sänkt. Almqvist VargDr 10 (1833). — särsk. [jfr motsv. uttr. i fsv., dan. o. nor.] i uttr. modiga tårar, urspr.: sorgsna tårar; numera bl. (ngt vard. o. skämts.) i uttr. gråta l. fälla sina modiga tårar o. d., med allmänt förstärkande innebörd: gråta bittert l. hejdlöst; jfr 7. Så månge .. heeta och modige tårar, vthi thenne Sorgelighe färd vthgutne äre. Svart Ähr. 42 (1560). Hon fällte i glädie så mången modig Tåår. Dahlstierna (SVS) 174 (c. 1700). Jag grät mina modiga tårar första gången min mormor berättade den historien för mig. Söderberg Hist. 94 (1898); jfr 7.
7) [anv. sannol. uppkommen ur 6 slutet, där modig uppfattats ss. ett förstärkningsord] (vard.) med allmännare bet., i uttr. som beteckna en betydlig l. avsevärd mängd l. summa o. d.: ansenlig, mycken, stor; numera företrädesvis ss. bestämning till pluralt huvudord. Wij haffve .. lagt så mångedt moodigt fietth derved, förutan så mången vacker penningh. VgFmT II. 2—3: 104 (1587). Bägges wårt långa och modiga arbete här vidh Kongl. Gymnasium. VDAkt. 1675, nr 306. Jag röker min modiga pipa tobak. Gyllenborg Sprätth. 68 (1737). En präktig gädda .. (som) väger sina modiga femton marker. Ekström Vandr. 94 (1871). Det har kostat modiga slantar. Siwertz Sel. 2: 38 (1920).
Avledn.: MODIGHET, r. l. f. (numera bl. tillf.) till 5: mod; tapperhet. Schroderus Dict. 147 (c. 1635). Modigheten hade nu alldeles öfvergifvit T. Cederborgh OT 3: 15 (1814). Dalin (1853).
Spoiler title
Spoiler content