MORING mω3riŋ2, äv. 3~2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(moring (-oo-) 1830 osv. morring 1818)
Etymologi
[av eng. mooring, vbalsbst. till moor (ä. eng. more), förtöja; jfr mnl. meren, meeren, maren (holl. meren); av omstritt urspr.; möjl. besläktat med MÄRLA, v.]
sjöt. anordning för förtöjning av fartyg o. d., bestående antingen av vid sjöbottnen fast förankrad flotte, boj o. d. (med däri fäst förtöjningsring l. klam) l. av i bärg, kaj o. d. fäst ringbult med förtöjningsring; numera oftast om själva förtöjningsringen l. klammen, äv. med inbegrepp av förtöjningskättingen l. trossen; förr äv. om (ett l. flera med kätting förenade) ankare som fästes (nedgrävdes) vid en strand för förtöjning av fartyg; jfr HAMN-ANKARE.VetAH 1818, s. 40.Ekbohrn NautOrdb. 72(1840). Witt Skeppsb. 303(1863; om ringbult). UFlott. 2: 44(1904; om ring l. klam). SvD(A) 1919, nr 257, s. 3 (för förtöjning av luftskepp).
Ssgr: MORINGS-ANKARE, n. [jfr eng. mooring anchor] sjöt. ankare med en arm o. ett fly, använt till förankring av (förtöjnings)bojar, fyrskepp o. d.; förr äv. om ankare som fästs vid en strand för förtöjning av fartyg. SFS 1827, s. 1112.NF 11: 350(1887). —
-KÄTTING. förtöjningskätting. —
-MAST. (moring- 1932. morings- 1919 osv.) [jfr eng. mooringmast] (föga br.) förtöjningsmast. SvD(A) 1919, nr 257, s. 3. —
