SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MOTORISK mωtω4risk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. motorisch; avledn. av MOTOR]
1) (utom i a o. b numera knappast br.) som sätter (ngt) i rörelse. Främre (nerv-)rötterne .. äga en alldeles egen motorisk förmåga på musklerna. Fries ÅrsbVetA 1832, s. 133. Uti den galvaniska strömmen hos en Voltas ljusbåge .. uppdagas en motorisk kraft. AB 1869, nr 73, s. 2. Sundén (1887). särsk.
a) anat. som framkallar l. förmedlar l. har samband med rörelse(r) i en kropps muskler, rörelse-; motsatt: sensitiv, sensibel, sensorisk. Motoriska centra, samlingar av nervceller i det centrala nervsystemet gm vilka rörelser till de olika kroppsdelarna utlösas. Motoriska nerver, som förmedla impulser till muskulaturen, rörelsenerver. Motoriska organ, rörelseorgan. TLäk. 1835, s. 248. Det måste finnas ett stereognostiskt föreställningsfält skilt från både det motoriska och sensibla. Hygiea 1919, s. 96. LbKir. 1: 433 (1920).
b) psykol. som har samband med talrörelserna; om person: vars föreställningar o. minnen övervägande bestå av ansatser till tal- (o. skriv)rörelser. Motoriskt minne, minnestyp som karakteriseras av att minnesfunktionerna (övervägande) bero av talrörelserna l. av andra rörelser; motsatt: visuellt o. auditivt minne. Motorisk afasi, förlust l. nedsättning av förmågan att uttrycka sig i tal l. skrift (begagna ordsymboler); motsatt: sensorisk afasi. Schéele Själsl. 96 (1894; om afasi). Larsson Kunsk. 67 (1909; om minne).
2) (föga br.) som består av l. härrör från motor, motor-. Motoriska bromsar. SD(L) 1905, nr 85, s. 1. 2NF 31: 1244 (1921).
Spoiler title
Spoiler content