SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MUCK muk4, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr d. muk, nor. mukk; av t. muck (i uttr. nicht l. keinen muck sagen), till stammen i mucken (se MUCKA, v.2)]
(vard.)
1) svagt ljud, knyst, knystande, kny; vanl. i nekande (l. därmed likvärdiga) uttr., ss. inte säga l. höra (ett) muck. Tyst, inte muck! VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 190. Om man så stack hela örat in i nyckelhålet, hörde man icke ett muck för det. Bergman HNådT 257 (1910). Innan vi hann säga muck, satte tåget i gång. Cederschiöld Artist. 3 (1915). Men inte mucket (dvs. icke ett ljud), käring, det är stora saker det gäller. Wester Reymont Bönd. 4: 20 (1924). Madame är diskretionen själv, hon säger inte ett muck. SvD(A) 1935, nr 188, s. 8.
2) motsv. MUCKA, v.2 1: invändning, motsägelse, knot, knorr, protest, opposition; knyst. ”Muck” mot vår herre. Sundblad GBruk 353 (1888). De lyder honom utan muck. Wester Lěskov FörtrollVandrM 56 (1929). Det hade varit för ömkligt om .. (förslaget hade) klubbats igenom utan ett muck. GHT 1938, nr 250, s. 10.
3) i utvidgad anv., i nekande l. frågande uttr.: det minsta, det ringaste, dyft, dugg, grand, jota, ”smul”; nästan bl. i sådana uttr. som (inte) begripa, förstå o. d. ett muck. Benedictsson Ber. 228 (1888). Jag begrep inte ett muck av innehållet (i avhandlingen). Lybeck BrevCec. 13 (1920).
Spoiler title
Spoiler content