MULJERA mulje4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(förr äv. skrivet mouill-)
Etymologi
[jfr t. mouillieren; av fr. mouiller, av lat. mollire, göra mjuk, avledn. av mollis, mjuk (se MOLL, sbst.2)]
språkv. uttala (en konsonant, vanl. l l. n) med höjning av tungans främre del mot hårda gommen, varigm uppkommer ett i- l. j-liknande biljud, uttala (en konsonant) med ett efterslag av j, palatalisera; jfr JOTERA; vanl. i p. pf. i adjektivisk anv. l. ss. vbalsbst. -ing. Andersson (1845, 1857). Det mouillerade l. Lidforss FrSpr. 11 (1867).
SAOB
