MUSICERA mus1ise4ra l. mɯ1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade ((†) ipf. -te Topelius Dagb. 3: 91(1837)). vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(-sic- 1628 osv. -sis- 1667—1910)
Etymologi
[av t. musizieren, av fr. musiquer, av senlat. musicare, avledn. av lat. musica (se MUSIK). — Jfr MUSIKANT]
utföra musik, spela (o. sjunga), i sht för sig själv l. i mindre (privat) sällskap, underhålla sig själv l. andra med musik; äv. mer l. mindre bildl., särsk. i fråga om läte av djur. (Det) är tienlighare, at en Furstligh Person förluster sigh vtaff andres musicerande och spel, än han thet sielff brwka skulle. L. Paulinus Gothus MonPac. 271(1628). Näktergalarne musicera alla nätter utur de löfrika lunder. Linné Sk. XII(1751). Det musicerades hela qvällen till midnatt. Geijer I. 8: 556(1846). Katten .. gaf intrycket af att aldrig ha varit ute och musiserat om nätterna. Hellström Kusk. 132(1910).
SAOB
