MYLA my3la2, v.1, l. MYRA my3ra2, v.2, l. MÖLA mø3la2, v., -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(myl- 1756—1906. myr- 1881—1896. möl- 1685—1889. möllj- 1740)
Etymologi
[jfr sv. dial. myla, myra, mila, möla, mjöla; dialektala sidoformer till MÖRDA (jfr MYLING)]
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dölja (ngt) gm att gräva ned det l. hölja över det med ngt o. d.; äv. oeg. l. bildl.: gömma, ”begrava”. Spegel GW 144 (1685; i bild). All ting fräter tiden, och öder å mölljar i glömsko. Palmfelt Ecl. 38 (1740). WoJ (1891).
Särsk. förb.: MYLA NED10 4 l. NER4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: gräva ned (ngt) för att gömma undan det; äv. bildl.; i bildl. anv. äv. refl.: ”gräva ned” sig (i ngt). (Myran) mölar need sin Skatt rätt diupt i Myrestakkar. Spegel GW 206 (1685). Möla ned sig i böcker. Sahlstedt (1773). Klint (1906).
