MÅRD, sbst.2, f. (Visb. 2: 342(c. 1600)) l. n. (SvForns.).
Ordformer
(måll c. 1550. mård SvForns., c. 1600)
Etymologi
[fsv. mar, f.; jfr d. maar (tidigare äv. skrivet maard), eg. gammal nom. sg. av mø (se MÖ); jfr isl. mǽr, nom. sg. (mey, ack. sg.). — Jfr MÅBÄR]
(†) mö. Liten Kierstin så vänt et mård. SvForns. 1: 137. Tu var välkommen Stålt Kirstin, / Konungen i Spangens vänna måll. PolitVis. 65(c. 1550). Samssing han tiente j konungens gård / han locker lÿten Kirstin den wähne Mård. Visb. 2: 342(c. 1600).
SAOB
