[fsv. mökia, sv. dial. möka; jfr nor. dial. møykja; av ett germ. maukian, bildat (med avljudsväxling) till (roten i) MJUK]
(†) göra mjuk, uppmjuka (ngt hårt l. styvt); äv. bildl. Jes. 1: 6(Bib. 1541). Een .. Adamant, then man intet böija eller mökia kan. PLGothus 1Utl. Cc 1 b(1609). Nödh, fahra, och anfächtning måste mökia mångens hårda hierta. Isogæus Segersk. 500(c. 1700). O kärlek! kan tu ock så tämja til och möka / En rygg, som krokot är, och yttermera kröka? Kolmodin QvSp. 1: 92(1732). Af detta talet blef hon intet mökt, utan mera förhärdad. Loenbom HMärkv. 2: 15(1767). Dalin(1853).
